Det är tisdag morgon och jag är uppe och vaken. Precis som igår kunde jag inte somna om efter Jörgen kört till jobb, så jag gick upp precis efter 6, tog på mig och gick och duschade. Sedan kaffe. Så nu sitter jag och avnjuter kaffet innan det är dags att starta dagen på allvar.

Idag blir det lite ärenden och i eftermiddag ska jag klippa mig. Det behövs verkligen. Det är nog minst två månader sedan jag klippte mig sist. Jag tror inte det kommer bli särskilt stor skillnad för jag ska ha liknande “frisyr” men jag behöver verkligen klippa till det lite grann. Trimma till topparna för de är nog ganska slitna gissar jag.

När jag nu sitter här så blir det helt plötsligt väldigt molnigt (dock inte regnmoln)…solen syns inte till mer och det verkar som det drar in dimma. Jag hör båtars mistlurar. Är det dimma på havet måntro?

Är vi inne på de sista dagarna av studenten? På lördag ska vi gå på studentskiva då Axel tagit studenten och det ska bli väldigt trevligt. Vi har blivit försäkrade att allt kommer att vara coronasäkert med familjebord mm. Nästa vecka är det skolavslutning i vår kommun, sedan har barnen ett långt sommarlov framför sig. Så härligt för dem. Jag minns hur det var än idag. Sommarlov var guld värt och man längtade. En hel lång sommar att göra precis vad man ville. Jag minns dock att jag tyckte sommarlovet gick så fort förbi. Men ska jag vara ärlig tycker jag tiden rusar fortare förbi idag. Nåja, så är det nog. När man är ung och oskyldig så har man tiden och livet på sin sida. Livet har jag fortfarande på min sida, men tiden….den rusar förbi känns det som. Även om klockan inte går fortare idag än den gjorde när jag var 15 år. Det bara känns så. Well well, det är inte så mycket att fundera över. Det är så det är.

Ha det gott  /Lene